Jag tror inte att det finns ärrfria ytor kvar på mitt hjärta.

Praktik på Skövdes bästa reklambyrå känns ju inte helt fel. Att försova sig 2 timmar den fjärde dagen känns lite mindre okej. Men så blir det väl när allt är lite upp och ner. Stress, oro, brist på självförtroende, självbestraffning, prestationskrav från alla möjliga håll och en ständig rädsla över att bli sjuk igen och inte klara av gymnasiet. Det känns ibland som att jag lever i 2 olika världar. En där allting är bra, livet är fint, alla mår bra och jag har konstant roligt. En annan där ingenting stämmer, allt krockar, alla hatar mig och allt går fel. En god dröm och en mardröm. Det värsta är nog att båda världarna är verklighet.

Filmen om mina misslyckanden spelas om och om igen på näthinnan

också händer det igen...

Det är så jävla lätt att bli ersatt och så jävla lätt att ersätta andra. Det enda du behöver göra är att forma dem precis i den tappningen du vill ha dem i. Det funkar varje gång för människor är så jävla svaga att de går med på att anpassa sig efter just dina behov för att ha någon som tycker om dem. Synd bara att de inte blir omtyckta för de de är utan för de de blir.

Jag vet inte vad som är svårast

Vet inte riktigt vad som händer. Men vet att jag ska sluta gå ut på torsdagar, sluta tro att allt kommer att lösa sig och skita fullständigt i skolan. Det är inte min grej. Hoppar snart av skiten. Orkar inte all jävla press, orkar inte att man inte kan få leva något, orkar inte att skiten aldrig tar slut. Nä, ska ta mitt hemska, ångestfyllda huvud och banka det i väggen ett par gånger nu för det är fan det jag är värd efter igår.

Vem är förvånad över att läsarantalet stiger i höjden så fort jag mår lite sämre då och beklagar mig mer?

Känns som att allt bara är så jävla jobbigt just nu. Vet inte ens vad det är som är jobbigt Bara att det finns en stark känsla av stress och ångest i kroppen konstant. Allt bara skiter sig, människor sviker och allt går bara allmänt motströms. Vill bara bli frisk från allt. Vill bara få hjälp. Vill bara att allt ska lösa sig. Är det för mycket begärt? Tydligen är jag värd det här. Jävla karma. Vad fan har jag gjort egentligen? Ska skita i mitt nya liv som en god människa.  Det funkar ju inte ändå. Ska aldrig mer låna ut mitt f-kort, aldrig mer låna ut pengar, tid eller påminna om olika saker. Aldrig mer ge en enda jävla komplimang. Ska bli en människa som alla hatar för då tror jag fan att allt kommer lösa sig bättre. Fuck life.

I natt drömde jag att jag precis hade fött barn. Jag fick reda på att jag var gravid i vecka 18 och kunde inte bestämma mig för om jag skulle göra abort eller inte så jag behöll barnet. Alla var snälla mot mig när jag var gravid och fortsatte vara snälla och hjälpsamma när jag fött ungen men min vilja att vara mamma hade ändrats drastiskt. Jag ville inte ha kvar ungen och ångrade mig jättemycket. Jag försökte bli av med barnet på alla sätt och nu när jag vaknat så känner jag mig verkligen som världens hemskaste människa. Så nu är väl den här dagen förstörd. Grejt

Jag är rädd. Rädd för att tyna bort helt.