Frågorna är många och lämnas ganska obesvarade tyvärr..

Såg att Lisa hade kollat på "Kvällsöppet med Ekdal" igår och blev lite sugen på att titta på det eftersom jag är hemma från skolan idag. Jag ät nästan arg för att jag inte är där och kan prata för en helt normal tjejs perspektiv. Arg på att veckorevyn tror att de gör något bra och att debatten bara består av typ en person motargument.

Jag känner såhär: Är det helt plötsligt fel att vara size zero naturligt? Fine, jag har 32-34 i klädstorlek och helt plötsligt är det fel utan man ska enligt veckorevyn vara tillfreds med sig själv FAST man har lovehandles och stor mage. Jag har inga lovehandels längre för de har jag fått bort vilket känns jävligt bra eftersom jag aldrig trivdes med dem då jag tycker att ryggfett är så jävla avtändande. Är det något fel på mig för att jag inte tänder på det? Nej det är det inte, för jag accepterar folk som har det men behöver ju inte hoppa i säng med dem.

Men du ska tycka att smala tjejer är äckligt och de får man inte tända på längre. Hur lätt blir det att hämta sig från anorexia då? Man har sin verklighetsbild av vad man tycker är snyggt och inte snyggt och den är väldigt olika för många men att då skriva att "Jag gillart min kropp FAST jag har kurvor" sänder bara helt fel budskap. Skriv istället "Jag älskar min kropp FÖR ATT mina kurvor är så jädrans vackra".

Jag ser personligen inget fel i att de kastar av sig kläderna men det tror jag har att göra med deras egen dröm om att känna sig vackra nakna och vika ut sig lite smått. För det har majoriteten av alla tjejer som hemlig dröm. Att kunna ställa upp på en nakenfotografering och känna sig skitsnygg och det är absolut inget fel med att ha sådana drömmar. Nästan alla har dem, annars skulle vi inte hålla på att fotografera oss själva som vi gör idag.

För att lösa det här problemet så tror jag man behöver jobba på en väldigt lång sikt med att få människor överlag, både män och kvinnor, att acceptera varandras olikheter, tillgångar och brister både fysiskt, psykiskt och kroppsligt. Det är absolut inget som kan ändras över en natt utan det här kommer ta kanske 50 år innan det nått ett litet resultat. Föräldrar, skolan, media eller helt enkelt alla måste ändra på sig. Exakt hur vet jag inte. Jag är varken psykolog eller forskare utan det överlåter jag till någon annan.

Hanna Fridén skriver förresten jättabra om det här ämnet här om någon lyckats missa det

Sen kan ju inte ett grupparbete var världens bästa metod för att få elever att jobba heller? Jag menar, jag som är en mycket ambitiös person med höga betyg och är jävligt kunnig blir ju inte direkt bättre av att jobba i en grupp med 3 personer som inte är så smarta, ambitiösa eller är lata. Utan det är ju alltid den duktiga personen som får dra upp deras betyg medan de nästan drar ner mitt betyg. Jag får med snudd på alltid göra allt i ett grupparbete men ser läraren det? Sällan, skulle jag vilja säga. Och hur ofta hamnar man med personer i samma nivå som en själv? Aldrig.

Det känns bara fel att jag gång på gång ska få slita som ett jävla djur så att andra bara kan glida igenom kursen och få bra betyg. Nä, tagga ner på grupparbeten kära lärare.