Nästa vecka är det sportlov. Mitt absolut sista sportlov. Precis som det var min sista svenskalektion för ett par veckor sedan och mina sista studiedagar är räknade. Det är mycket som sker för sista gången i år. Det blir ju gärna så när man går sitt sista år på gymnasiet. Många farväl till vanor jag haft hela livet och miljöer som känns som hemma. Dagar, veckor och månader som bara springer förbi med läxor, prov och stress som en lång mantel efter sig. Springer mot ett mål – studenten. Frihet, framtiden och resten av livet. Och sen då? När vi uppnått allt det där vi jagat efter sen vi började skolan. Vad händer då? Jag vet med mig att jag kommer sakna mina gymnasiedagar så som jag sedan länge saknar min högstadietid och ännu längre tillbaka saknar förskolan.

Det som är jobbigast av allt är nog ändå att jag inte ens kommer ha något lov värt att kallas sportlov. I alla fall inte om vi pratar om ett idylliskt sportlov med slalomskidor, skridskor och varm choklad som avlöser varandra hela lovet. Utan jag ska ta mitt eget ansvar och plugga.
Detta blir mitt sista lov som jag pluggar på. Det har jag bestämt mig för.